» Amandah Thunberg - My Life, My Words and My Moments

Om En Bästa Vän - Sann Berättelse


Bild från när vi gick i Första / Andra Klass.

Jag ska berätta lite om min allra bästa vän. Vi träffades för ungefär 13 år sedan, när vi båda var runt 7 år och gick i första klass. Egentligen var det inte henne som jag träffade först och umgicks med i hennes familj, utan hennes lillasyster som var ett år yngre än oss. Vi blev genast goda vänner och lekte endel. Men sen blev det bara så att Jag hade mer gemensamt med hennes storasyster och vi fattade tycke för varandra direkt. Det bara klickade.

Vi blev nästan oskiljaktiga på en gång. Tillsammans vandrade våra fantasier iväg och vi liksom drömde oss alltid bort. Och oftast handlade det om hästar, för det var bådas största intresse. Hon hade då två egna hästar, och vi red mycket på dem. Vi ramlade nog av endel också, fast hon var alltid en mycket bättre och modigare ryttare. Jag var mer försiktig och blyg. Men så var våra personligheter också. Hon var alltid framåt, social, glad, sprallig och omtyckt. Man kunde inte låta bli att tycka om henne. Jag därimot var mer en sådan person som håller sig lite bakom, tystlåten och blyg.

Men det var något med henne som hjälpte mig att växa som person. Hon var den första riktiga vännen jag hade. Som jag verkligen kunde känna att jag kunde lita på och alltid veta att hon skulle finnas där för mig, oavsett vad som händer. Hon trodde alltid på mig, stöttade mig och hjälpte mig genom alla svåra situationer. Jag trodde aldrig att Jag skulle våga att ställa mig på en scen och sjunga inför en massa människor, men med henne vid min sida så vågade jag det. För visste att hon stöttade mig och fanns vid min sida. Jag trodde heller aldrig att jag skulle våga hoppa högt med en häst, men det gjorde jag också. För hon fanns där, trodde på mig och visste att jag behövde hennes ord för att själv kunna lita på mig själv.

Vi var nästan alltid tillsammans, oskiljaktiga. Och när vi slutade Sjätte klass och började på högstadiet så var det ju självklart att vi skulle gå i samma klass, ingen tvekan alls. Men skolan blev jobbigare, mina föräldrar skiljde sig och min häst skadade sig. Mycket hände på samma gång. Och Jag är verkligen tacksam än idag att hon fanns där för mig. För utan henne vet jag inte vad jag skulle gjort. Hon fick mig alltid att skratta när jag var ledsen, fick mig att se allt positiva i det negativa och hjälpte mig med allt när jag hade det svårt. Jag tror inte att jag insåg det just då när det hände, men nu i efterhand är jag väldigt tacksam för att hon fanns där för mig just då.

Men det kan inte alltid vara bra. Första gången vi gled ifrån varandra var när vi gick i Nionde klass. Hon skulle flytta till grannkommunen och byta skola. Egentligen är det ju inte långt, men det det bara blev så konstigt. Det var som om någon klippte av ett band och jag kände länge att något saknades inom mig. Jag vet nu att det var hon.

Jag gick iallafall ur Högstadiet och kom in på Dingle, Naturbruksgymnasium. För mig var det en nystart. Nya vänner, långt hemifrån och nya upplevelser. Men Jag vet inte vad som gick fel egentligen, det bara blev fel. Jag började dricka mycket, festa hela veckorna, umgicks med konstiga människor och gjorde saker jag aldrig trodde att jag skulle göra. Skolan gick sämre och mycket saker hände, gick fel och jag tror att jag förstörde mig själv endel.

Men sen en dag ringde hon. Jag kan fortfarande minnas det samtalet. Hon skulle börja på Dingle, byta skola. Hon skulle börja i min klass. Vi skulle få vara tillsammans igen. Jag blev så lycklig. Och när hon började så blev allt så bra. jag var glad igen, jag mådde bra igen och hon fanns där. Och allt blev så mycket bättre.

Men sen hände det igen. Jag minns egentligen inte varför eller vad som hände. Men hon skaffade pojkvän, fick massa nya vänner och flyttade ifrån det huset jag bodde i, som vi hade bott i. Tillsammans.. Jag tror det mesta berodde på mig. Jag drog ner henne, jag blev för mycket. Hon hon hade ju mognat så mycket, var som en helt annan person. Men ändåså samma. Jag sket totalt i sista tiden i skolan, gick då och då. Sen blev det bal, som jag bara ville hem ifrån. Hatade den! Studenten minns jag inte alls. Åkte in på akuten.

Vi gick sen skiljda vägar. Jag åkte till Småland och Jobbade. Hade Shaa'ron och hade det verkligen bra. Men jag saknade henne, väldigt mycket. Så en dag, mitt i Smålandskogen så ringde jag henne. Hon svarade och vi pratade länge. Och sen fortsatte det lite så, Jag försökte ringa och hålla kontakten, se vad som hände i hennes liv och bara försöka finna tillbaka till henne.

Men det tog ett tag. När jag väl kom hem från Småland och började leva mitt liv hemma som arbetslös så försökte Jag hålla kontakten igen. Och det gick ganska bra. Vi började även ses igen, då och då. Lite shopping, fika och myskvällar. Blev ju även lite festande och ridning. Och så var det en dag som jag vaknade upp och kände en känsla jag inte känt på väldigt många år. Jag kände mig hel igen. Det är ganska svårt att beskriva själva känslan, men jag minns att jag började gråta. Glädjetårar.

Jag vet att vi har varandra igen, Jag är hel igen. Den känslan är helt obeskrivlig. Men Jag kommer aldrig släppa henne igen. Jag ska alltid finnas där för henne och kommer alltid älska henne. För hon är min allra bästa vän. Vi kan och förstår varandra utantill. För mig betyder hon allt. Du och Jag mot världen!


Du kompletterar mig. Tack Line för att du finns. ♥