Bristningsgränsen..
2011-01-01 
Jag måste få skriva av mig lite om hur Jag egentligen mår och känner just nu. Det har gått 22 dagar sen Jag opererades. I 22 Dagar har jag ätit medicin och levt på för det mesta flytande mat. Jag har haft några bra dagar där jag faktiskt kunnat äta riktig mat, fast med smärta. Men de dagarna gjorde dagarna efter värre. Fick mycket mer ont efteråt. Man tänker på mat dygnet runt, även drömmer om det när man sover. Man vill äta, men smärtan gör att det inte är värt att ens försöka. Man vill inte ha ont, kroppen vill inte ha smärta. Då väljer man bort det, man väljer bort mat.
Det jobbiga med detta är att man känner sig så tom, medicinerna gör kroppen helt tom. Samtidigt som man blir helt överrumplad med känslor, så känner man ingenting. Det är psykiskt ansträngande att se alla andra som mår bra, som kan äta mat, som orkar med saker och kan göra vad de vill. Man känner sig nertryckt och ensam. Ingen förstår ju hur man mår.
Allt leder till att vad man än gör så blir allt Fysiskt ansträngande. När kroppen är fullproppad med medicin, man har sovit dåligt och man inte får i sig tillräckligt med näring. Då säger kroppen stopp. När varje rörelse gör ont, det är då man börjar må ännu sämre. Man känner sig nästan apatisk. Men även oduglig.
Men detta är ju hur jag har mått, det blev ju bättre. Men sen fick jag denna förbaskade infektionen. Jag hann ju inte ens bli helt frisk innan jag blev sjuk igen. Det var som en usväng. Och nu är Jag tillbaka i träsket igen. Det gör ont, kan knappt äta och orkar inte göra mer än bara sitta still. Och igår var det Nyårsafton.. Då brast det för mig. Jag började gråta och kunde inte sluta. Jag var så arg på mig själv, jag tror faktiskt jag hatade mig själv där ett tag. Jag ville inte mer, ville bara stänga av allt. Det är egentligen inget speciellt med Nyår, det kommer ju fler. Och vännerna finns kvar, man kan ha kul andra gånger. Men det var inte det.. Jag tror det brast för mig bara för att jag kände mig så extremt ensam. Så extremt trött på all skit. Fuck all medicin.
I 22 jävla dagar har jag mått skit. Och nu orkar Jag inte mer. Jag vill bara bli frisk, inte ha ont mer, inte gråta mer och inte behöva känna mig smutsig. För det gör man, man känner sig verkligen smutsig.
